Posted in Uncategorized

Jag är inget betongbarn

Jag har bott i stan i 10 år. De senaste åren har jag känt mig instängd. Kvävd. Jag har drömt om ett gammalt hus på landet, med charmiga trägolv och eldstäder. Jag har missbrukat Hemnet och vi varit på visningar. Vi har budat och förlorat.

Och så en dag när jag började tvivla på livet i stort så kom det. Huset i Nederbyn. Cykelavstånd till mamma och pappa, släktingar på långt håll i grannhuset. Jag visste utan att ha besökt att det var mitt.

Visningen var två veckor fram. Det var många på visningen. Jag grät sista sträckan fram. Fredrik frågade vad det var och det kändes som att jag var besökare i mitt eget hem, min egen borg och det var ju precis det jag var.

Ingen budade på huset.  Jag hade stränga order från pappa att inte lägga första budet. Vem lyssnar på sin pappa? Jag lade första budet, ett skambud. Det mottogs inte. Det blev en ny visning. Inga nya bud tillkom. Jag höjde mitt bud och imorgon får jag tillträde.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s